YOGGI & HARRY

År 2003 skaffade jag och min dåvarande sambo Mattias hund. Eller rättare sagt, vi skulle vara fosterhem åt en
spansk gatuhund som inte kunde bo kvar hos sin svenska familj, sedan skulle han säljas vidare... Trodde vi...
Vi åkte till Göteborg och hämtade Timmy; 3 år, kastrerad hane, korsning dalmatiner/grand danois, 40 kg tung
och konstant speedad! Efter en mardrömsstart på vår vänskap (Timmy hade bara varit "tamhund" i ca 6 månader)
så gick vänskapen över i äkta kärlek! Han var den mest trofasta och intelligenta följeslagare man kan önska sig!
Han förgyllde våra liv i nästan 4 år och varje dag var ett nytt äventyr. Han stal mat, dreglade så fort man åt något,
pep konstant och charmade häcken av alla som träffade honom! Han rättade in sig så fint i vårat liv och skänkte oss
så oerhört mycket glädje och stolthet. Han var min älskade vän i 4 år och jag glömmer honom aldrig, saknaden
river i mig varje dag. Jag vet ju att jag aldrig får en sådan hund igen! I januari 2007 fick han tyvärr avsluta sina
dagar p.g.a. konstanta problem med urinvägsinfektioner och diabetes. Nu är han i Trapalanda med Batte, Pajaz,
Tessy och morfar, jag vet att de har det bättre där! Rest in peace, most beloved Timmy!!!

När jag var 14 år så var det dax att byta från ponny till stor häst för mig och jag föll stenhårt för en häst som mamma
tränade; Pajaz. Det var den snällaste, mest trogna häst man kan tänka sig! Han var mer som en hund och man behövde
sällan hålla i honom, han följde efter i alla fall. Kommer ihåg när jag skulle longera honom på volten i ridhuset en gång, det
slutade med att han var lös, han sprang ändå på en perfekt volt! Han var ett svenskt halvblod med lite fullblod i och det
märktes emellanåt kan jag säga... Han hade fått en skada i höger bakben som föl och veterinären hade sagt att han inte skulle
belasta det, vilket var helt fel och gjorde honom lite svagare i det benet hela livet... Ett år skulle vi göra reklam för ungdoms-
sektionens luciashow och då red jag Pajaz in till Borås centrum mitt under julmarknaden! Vi red runt i stan, på Stora Torget stod
vi och pratade med alla barn som tyckte det var kul med en häst i stan! Det enda han reagerade på var övergångsställena!!! Han
VÄGRADE gå på de vita strecken...
Min underbara Pajaz! Han gav mig allt och alla älskade honom, jag hade två tjejer som hjälpte mig med honom och de var 9 resp.
11 när de började. De red runt och han böjde så fint på nacken att en av dem till och med vann rosetter på dressyrtävling med honom.
Han hade ett så enormt stort hjärta och sedan han sjuknade in och lämnade oss så har jag inte kunnat förmå mig att köpa någon ny häst.
En häst som Pajaz träffar man bara en gång i livet. Jag älskar honom av hela mitt hjärta!